Det handlar också om personlig integritet, en fråga som råkar ligga mig särskilt varmt om hjärtat. Det är så lätt att säga att har en bara rent mjöl i påsen så är det ingen fara. Är du oskyldig kommer ju inget att hända. Och nej, du kommer sannolikt inte straffas för brott om du inte har begått något brott. Men är det bara risken för att lagföras för brott som är intressant här? Det talas ofta om risken för att lagföras för brott* som den primära frågan i diskussionen om personlig integritet kontra intresset av att förebygga, utreda och beivra brott. Men den är egentligen sekundär. Viktig förvisso, men sekundär. Det finns flera, och viktigare, skäl för varför övervakning inte bör ske slentrianmässigt på detta sätt.
För det första har den personliga integriteten ett egenvärde. Alldeles oavsett om en kan lägga någon värdering i specifika detaljer om en människas privatliv, eller om de visar på något klandervärt i den enskildes livsföring, så måste det vara möjligt för enskílda att hålla sådant som ingen annan har med att göra för sig själv. Hur många skulle till exempel tycka att det var okej att övervakas, med kamera, ljud eller på annat sätt, när en provar kläder i en provhytt? När en pratar om sina kärleksbekymmer på telefon med sina vänner? När en går på toaletten? Det är inga konstiga aktiviteter, inget klandervärt. Du har inget att dölja så då är det väl ingen fara? Det är bara om du tänkt knipsa bort larmet på tröjan och stoppa den i din väska utan att betala som du har problem med att övervakas i provhytten. Det är bara om dina vänner i själva verket är dina kumpaner och ni planerar att råna en värdetransport som du har problem med att din telefon avlyssnas. Det är bara om du tänkt skjuta upp smack som du har problem med att övervakas på toaletten. Eller hur?
Nej, självklart inte. För den personliga sfären är just det: personlig. Den är din och du vill ha kontroll, du vill bestämma vem som får ta del av vad. Det är därför du tycker det är jobbigt att ens behöva be om råd av personalen på apoteket om vilken produkt som är bäst mot hemorrojder. Det spelar ingen roll att det bara är någon enstaka person som får veta något om dig. Det spelar ingen roll att informationen inte bevaras, att den inte används, att den inte avslöjar dig som klandervärd. Du vill inte ge insyn åt någon som inte har med saken att göra. Därför anpassar du ditt beteende om du vet eller misstänker att insynen är större än vad du själv egentligen vill. Väntar med att fråga apotekspersonalen tills den där andra kunden som stod lite för nära har gått utom höravstånd. Men du har inget att dölja.
För det andra bygger "rent mjöl i påsen"-tanken på en en förutsättning som alltid måste ifrågasättas: Staten är alltid god. Den kommer aldrig missbruka någon information som den får fram. Aldrig registrera dina åsikter. Aldrig försöka förhindra avslöjanden om dess egna tillkortakommanden. Aldrig lägga sig i medias och NGO:s opinionsbildande verksamhet. En behöver inte se till historien för att inse att detta är en fiktion, men gör en det så blir det oerhört tydligt, sett såväl till Sverige som övriga världen. Staten är bara god så länge vi kräver det av den.
Slutligen är själva känslan av att vara övervakad, av att någon konstant betraktar en, en av de mest obehagliga jag vet. För mig är känslan i princip alltid inbillad, jag tror knappast att min datatrafik övervakas specifikt. Eller alltså inte vet jag, kanske har jag en hel drös med underrättelseverksamheter efter mig, som kartlägger minsta steg. De lär ha jäkligt tråkigt i så fall. Men tanken på att faktiskt vara ett specifikt föremål för övervakning gör mig iskall. Och känslan jag får bara av tanken på att väljas ut till sådant föremål på grund av min tro - den kan jag inte ens beskriva.
XOXO
____________________________________________
* D.v.s. brott som de brottsutredande myndigheterna får kännedom om genom s.k. överskottsinformation, till följd av övervakning som motiverats av något helt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar