Ibland känns det extra bra att ha rätt

För några veckor sedan kom senaste Iusbäraren, där jag i en artikel kritiserar Svea hovrätts dom i målet om den s.k. otrohetskontrollen. Som så många andra, såväl jurister som lekmän, reagerade jag starkt när domen kom. Hur kunde hovrätten komma till slutsatsen att den handling som befunnits styrkt - att föra upp fingrar i en kvinnas underliv - inte utgjorde en sexuell handling? Vad är det egentligen för patriarkal stenålderssyn på sexualitet som hovrätten har? Jag granskade hovrättens skäl, och fann det uppenbart att de inte höll. Jag avslutade artikeln med en förhoppning: Att Högsta domstolen, som meddelat prövningstillstånd i målet, skulle ta oss tillbaka till nutiden. 

Heja Janne!

Idag händer något ovanligt. Idag hålls nämligen hearing i Europadomstolens Grand Chamber (GC) i ett mål där Sverige är svarandestat. Prövning i GC sker endast i exceptionella fall, och det är advokaten - tillika Club S:t Erik-medlemmen - Jan Södergren som lyckats ta målet ända dit.

Rasprofilering, återigen. Men mest om personlig integritet.

Eller kanske egentligen religionsprofilering i det här fallet. John Knefel skriver idag i Rolling Stone om hur människor drabbas av New York-polisens utbredda övervakning av muslimer. Jag tycker det är fruktansvärt obehagligt när polismakten på detta sätt skiljer ut människor enbart baserat på att de tillhör en viss religiös eller etnisk grupp. Precis som med den svenska polisens metoder för s.k. inre gränskontroll utgör detta en del i en idé om att vissa människor helt enkelt inte "hör hemma". De är alla potentiella förrädare, som inte kan tillåtas samma friheter som "riktiga" invånare.