En fråga som tycks uppkomma varje år i början av mars, som diskuteras flitigt på tyckarforum av olika slag (nu även här), är om det verkligen behövs en kvinnodag.
Det sägs att vi har ju kommit så långt. När en talar om klyftor mellan kvinnor och män får en ofta höra att det faktiskt bara är en tidsfråga innan det som (eventuellt) återstår innan män och kvinnor är helt jämställda har inträffat. Bollen är i rullning, den går inte att stoppa. Låter vi den bara rulla ifred är den snart i mål, helt av sig själv. Det sägs också att en inte borde tala om samhällsproblem utifrån kön - det är ju samhällsproblem! När en talar om en företeelse som ett resultat av kvinnoförtryck, av patriarkala samhällsstrukturer, får en ofta höra att en borde tala om socioekonomiska klyftor som den egentliga orsaken. Eller om etnisk och/eller kulturell segregation. Eller egentligen om vad som helst som flyttar fokus från beskrivningen av världen som i stort patriarkal, till något annat. Det sägs att vi inte borde tala om kön överhuvudtaget, eftersom målet ju är att ingen skillnad ska göras mellan kvinnor och män. När en talar om förtryck av kvinnor, om diskriminering av kvinnor, får en ofta höra att om det nu är jämställdhet en är ute efter så borde en väl inte skilja ut människor utifrån kön? Dessutom finns det ju jättemånga transpersoner! Det sägs att det minsann är fråga om mansförtryck lika mycket som om kvinnoförtryck. När en talar om hur patriarkala samhällsstrukturer begränsar kvinnors möjligheter i fråga om karriär, löneutveckling, inflytande, valfrihet; när en talar om de krav som ställs på kvinnor att bolltrolla sin karriär, sitt familjeliv, sitt kärleksliv, sitt utseende; när en talar om hur kvinnor konstant trycks ned, förtrycks, genom hot, våld, trakasserier, förolämpningar; då får en ofta höra att män ju drabbas av samma sak. Bara på ett lite annat sätt. Det sägs också att vi inte borde ha en kvinnodag. Alla dagar är kvinnodagar! Vi ska ju prata om det här varje dag!
Ja, visst. Vi har kommit långt. Utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle under de dryga hundra år som gått sedan den internationella kvinnodagen instiftades har varit stor. Många viktiga steg har tagits. Lagstiftning har införts mot diskriminering, och skärpts mot våld, fridskränkningar och sexuella övergrepp. Kvinnors kompetens tas tillvara på ett helt annat sätt idag, i forskarvärlden, i media, i styrelserummen, i domstolarna, i politiken. Det är ett par exempel, och det finns ingen anledning att förringa de framsteg som gjorts. Men faktum är att oavsett hur långt vi har kommit - och oavsett vid vilken historisk tidpunkt en börjar mäta i en tillbakablick på kampen mot patriarkatet och dess konsekvenser - så börjar mätningen för framtiden här och nu. Och vi är inte framme, inte på långa vägar. Den här dagen matas en, av all möjlig media, med exempel på vad som återstår. Därför nöjer jag mig med detta exempel. Så oavsett om bollen kickades ända från motsatt mållinje, och nu är på väg mot mål, så är det en god bit kvar. Jag vägrar låta slumpen avgöra om den ska passera mållinjen, jag vägrar riskera att den dribblas bort eller att det blir stolpe ut.
Och ja, visst, det är sant att de problem vi talar om under denna dag inte kan ses isolerat från hur samhället i övrigt ser ut, från andra problem som finns. Och det vågar jag påstå att det är få som gör. Ändå återkommer ständigt invändningen om att en borde tala om problemen ur ett annat perspektiv. "Sluta tjata om patriarkatet nångång!". Men när jag hör dessa invändningar om alla andra problemperspektiv som jag borde tala om istället, så tänker jag inte att jag kanske borde ha ett annat fokus. Jag tänker: "Var i h-vete gömmer du undan dessa åsikter när jag talar om klassklyftor? När jag talar om rasism?". Dessa åsikter tycks ha en förmåga att lägligt nog dyka upp när en säger något som är lite jobbigt att höra, som gör det svårt att fortsätta sticka huvudet i sanden - dock presenteras de vanligen som tämligen innehållslösa plattityder.
Och ja, visst, jag tycker att det i de flesta sammanhang är helt onödigt att göra skillnad på kvinnor och män. Det finns sällan något vettigt skäl för det. Men faktum är att det ständigt görs skillnad mellan kvinnor och män, i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Vare sig jag gillar det eller inte. Det innebär att även om en inte vill göra skillnad på kön, så tvingas en hela tiden göra det. Det är det enda sättet att tydliggöra strukturerna, och deras konsekvenser. Även om en musiker är just "musiker" och inte "kvinnlig musiker", en polis är just "polis" och inte en "kvinnlig polis", eller en förskollärare är just en "förskollärare" och inte en "manlig förskollärare", så blir det relevant att tala om kön i de sammanhangen. Om en musiker blir förbisedd av konsertbokare för att bokarens bild av en musiker är en man, då måste vi tala i termer av kön, vi måste peka på att musikern i fråga är en "kvinnlig musiker" och därför måste kämpa betydligt hårdare än sina manliga kollegor för sitt utrymme i musikbranchen. Samma resonemang gör sig gällande på alla områden: hälsovård, kriminalitet, politik, för att nämna några exempel.
Och ja, visst, män drabbas också i viss utsträckning av rådande samhällsstrukturer, få hävdar annat. Men en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja ha ett svar på är denna: Sen när är detta faktum ett ens lite vettigt argument för att inte bekämpa sagda strukturer? Jag får det inte att gå ihop. Om en nu menar att de samhällsstrukturer som finns förtrycker även män, då borde en ju rimligtvis tycka att det är strålande att det finns de som med näbbar och klor bekämpar strukturerna. Men istället tycks en del vara nöjda i och med konstaterandet att "Vi är i alla fall förtryckta allihop, så det är åtminstone rättvist". Nej. Skenet bedrar. Det är i själva verket bara fråga om en dålig undanflykt. Men visst drabbas män av patriarkala samhällsstrukturer. Män som förlorar systrar, döttrar, mödrar, fruar, sambor, flickvänner, vänner, i hjärt/kärl-sjukdomar på grund av att läkarna har för dålig kunskap om kvinnohjärtan. Män som får höra sina systrar, döttrar, mödrar, fruar, sambor, flickvänner, vänner, berätta om hur de tvingas värja sig mot oönskade sexuella närmanden på jobbet. Män som får höra sina systrar, döttrar, mödrar, fruar, sambor, flickvänner, vänner, berätta om hur de inte tas på allvar av försäkringskassan när deras kroppar skriker av smärta så fort de ens försöker ta sig upp ur sängen. Män som får se sina systrars, döttrars, mödrars, fruars, sambors, flickvänners, vänners, självkänsla brytas ned till aska i en ständig strävan efter yttre perfektion, där de aldrig duger så som de är. Ja, visst, män drabbas också.
Slutligen. Ja, vi ska prata om det här VARJE J**LA DAG!! Ända tills ingen kvinna diskrimineras av arbetsgivare vid anställning och lönesättning. Ända tills ingen kvinna slås gul och blå av sin make/sambo/pojkvän för att hon tagit sig någon frihet som kränkte hans behov av kontroll. Ända tills ingen kvinna känner att hon måste hålla sin nyckelknippa i knuten näve med nycklarna utstickande mellan fingrarna för att kunna försvara sig med, och ha 112 inknappat på mobilen så det bara är att trycka på den gröna luren, när hon går hem från krogen. Ända tills ingen kvinna överöses med utlåtanden om att hon är äcklig, när hennes orakade armhåla av en slump fångas upp i några sekunder av en kamera och kablas ut till Mello-publiken hemma i TV-sofforna. Ända tills ingen kvinna anses behöva klippas till, anpassas, justeras, korrigeras i ett datorprogram för att hennes uppenbarelse ska vara god nog för att pryda omslaget till något glansigt magasin. Ända tills ingen kvinna, som utan att be om ursäkt för sig kräver sin plats, får höra att hon är en hora, att hon är ful, att hon är ett fittluder, att hon borde knullas sönder med ett baseball-trä. Att hon kommer att dödas. Ända tills dess ska vi prata om det här varje dag.
Och ända tills dess ska vi uppmärksamma detta blodröda, heta - av miljoner röster klingande - datum.
Den blodröda färg jag ser framför mig, hettan jag känner, representerar den kamp för jämställdhet, för lika rättigheter, för respekt, som genom historien drivits och som alltjämt drivs. De röster som ljuder är de kvinnor och män som kämpat och alltjämt kämpar, som vägrat och alltjämt vägrar att förlika sig med sakernas tillstånd, utan krävt förändring. Lukten är deras berättelse. Det är min berättelse. Den uppdateras ständigt.
8 mars. Detta datum som sticker ut så bland andra. Som påminner om att alla dagar är kvinnodagar.
För det är så uppenbart att den påminnelsen behövs.
XOXO
+vit.png)
________________________________________
P.S. När jag började skriva det här inlägget var tanken att det skulle handla om den internationella kvinnodagen. Om den 8 mars som en fråga om internationell solidaritet. Men ju mer jag läste, skrev, diskuterade, desto mer close to home kom jag. En behöver inte lyfta blicken särskilt högt för att finna skäl till varför 8 mars behöver uppmärksammas. Så den här gången kom det att handla om framför allt Sverige. Men den 8 mars som en fråga om internationell solidaritet ligger mig oerhört varmt om hjärtat. Jag återkommer till den, var så säker. För som sagt, alla dagar är kvinnodagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar