Frihet?
Den gångna helgen undertecknades ett avtal, mellan den israeliska staten å den ena sidan och Ayman Sharawneh å den andra. Avtalet innebar att Ayman skulle friges, vilket också skedde på söndagen.
Ayman hade sedan ungefär ett år suttit frihetsberövad i israeliskt fängelse. Han har suttit i israeliskt fängelse tidigare, ganska länge till och med, nära tio år. Varför han satt inne då vet jag faktiskt inte. Däremot vet jag varför han släpptes den gången. Han var nämligen en av de omkring tusen palestinier som släpptes ur israelisk fångenskap under de sista månaderna av år 2011, i utbyte mot att den israeliska soldaten Gilad Shalit - som tillfångatagits av Hamas år 2006 - släpptes fri.
Det var som bekant en mycket omdiskuterad fångutväxling, och en kan förstås ha massvis med synpunkter såväl på att överenskommelsen som ledde fram till den överhuvudtaget ingicks, som på dess innehåll. Men nu ingicks överenskommelsen, och den gavs ett visst innehåll. Bland annat innebar den alltså att ett tusental palestinier, som under olika lång tid och av olika skäl, hållits frihetsberövade av Israel släpptes. Överenskommelsen innebar även att de släppta fångarna hade vissa mer eller mindre specifika villkor och begränsningar att rätta sig efter, gällande bland annat rörelsefriheten. Friheten var alltså villkorad. Jag ska försöka låta bli att bli långrandig, så vilka villkoren var, och om de var rimliga och rättsenliga, lämnar jag därhän för nu. Jag konstaterar endast att villkor gällde.
Det är förstås naturligt att när villkor gäller, och dessa inte efterlevs, så förfaller överenskommelsen. En är tillbaka på ruta ett s.a.s. Lika naturligt är det att så länge villkoren efterlevs ska motparten respektera överenskommelsen. Pacta sunt servanda.
I början av 2012 frihetsberövades Ayman Sharawneh på nytt av Israel. Orsak? Brott mot villkoren för frigivningen. Men detaljerna om vari hans villkorsbrott påstods bestå, eller på vilka grunder och med stöd av vilken bevisning som påståendet lades till grund för ett frihetsberövande, har hållits hemligt. Inte heller har Ayman, under det år han tillbringat i fångenskap sedan dess, fått frihetsberövandet rättsligt prövat.
Not for lack of trying. Ayman Sharawneh har under hela den tid han suttit frihetsberövad krävt vad de flesta skulle se som en självklarhet. En rättslig prövning. Detta är en mänsklig rättighet, en grundläggande, okränkbar, mänsklig rättighet. Kanske den viktigaste då den bygger grunden för att kunna kräva sina övriga rättigheter, i det här fallet rätten till fysisk frihet. Han har inte hörsammats, trots alltmer drastiska påtryckningsförsök från hans sida. Under långa och återkommande perioder de senaste sju månaderna protesterat mot frihetsberövandet, och bristen på rättslig prövning, genom att vägra äta. Han har - precis som flera andra frihetsberövade palestinier - hungerstrejkat. Medvetet försämrat sin hälsa, medvetet minskat kroppens livsduglighet, i syfte att tvinga fram en prövning. Han har varit nära döden. Men någon prövning har han inte fått.
Men nu har alltså ytterligare ett avtal, ytterligare en överenskommelse, träffats, som åter ger honom hans frihet. Eller?
Ayman Sharawneh sitter inte längre inlåst. Han befinner sig numera i Gaza, där han mottogs med mycket jubel när han kom dit i söndags. Men är har han då återfått sin frihet? Enligt avtalet ska Ayman vara kvar i Gaza i tio år, innan den tiden har löpt ut är han förbjuden att passera dess gränser. Men Ayman är från Hebron/Al-khalil, på Västbanken. Där finns också hans familj. Att som palestinier från Västbanken ta sig genom Israel till Gaza är inte precis en okomplicerad historia. Det kan i praktiken rent av vara helt omöjligt. Innebörden av att Israel landsförvisat Ayman till Gaza är alltså att han under de kommande tio åren inte kommer att få träffa sin familj mer än i bästa fall några enstaka gånger. Han kommer definitivt inte i praktiken kunna vara vare sig livspartner för sin fru, eller förälder för sina barn.
Även om Ayman Sharawneh nu inte kommer att dö inlåst i ett israeliskt fängelse, till följd av att hans kropp till slut ger upp, så har han alltså i praktiken bytt ett fängelse mot ett annat. Mot världens största utomhusfängelse. Som sagt försöker jag låta bli att bli långrandig, så varför Gaza - detta område med en egentligen fantastisk potential - har fått det epitetet tänker jag inte gå in på närmare. Men jag kan konstatera att Israel nu, genom att landsförvisa Ayman Sharawneh till Gaza, på ett mycket tydligt sätt har visat hur Israel ser på detta område. Det är inte en plats där människor ska kunna leva sina liv, precis som vilka andra människor som helst. Det är en plats dit det är naturligt att förvisa en människa, som alternativ till att hålla henom inlåst. Ett fängelse.
Så jag ställer frågan.
Frihet?
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar