Bruce.
Denna sanslöst energiska människa som gång på gång, i decennier, lyckas fylla svenska arenor (i juni -85 i det närmaste bokstavligen) till bristningsgränsen.
För mig tror jag att det började genom att pappa spelade mycket av hans musik hemma när jag var liten, ofta medan han lagade fredagsmiddag. Det var - och är fortfarande - nåt speciellt med just den kombinationen. Bruce, fredagskväll och pappas matlagning. Bruce blev väl lite för mig vad klockorna var för Pavlovs hundar.
Nånstans i övergången mellan högstadiet och gymnasiet började jag låna Greatest Hits-plattan från -95. Efter ett tag hade den i praktiken fått en permanent plats i min (i övrigt blygsamma) skivhylla. The Rising stod snart även den allt mer sällan på sin plats i pappas CD-samling.
När Bruce med sitt folk/gospel/New Orleans-stomp/Dixie-projekt The Seeger Sessions kom till Stockholm och Globen i december -06 drog jag med hela familjen dit. Det var helt fantastiskt! Nästa gång, i juli -08, drog jag med hela familjen till Olympiastadion i Helsingfors för Bruce och E Street med Magic sessions. Magiskt var vad det var också.
Under Working on a Dream-turnén hade jag inte tänkt gå på nån konsert. Kombinationen fattig student + min allmänna måttfullhet och förnuftighet* sa ifrån. Men så strax före konserterna i juni -09 bestämdes (som vanligt) att några ytterligare biljetter skulle släppas. Jag kunde inte motstå. Den 7 juni 2009 var jag och pappa två av de dryga 30 000 som på Stockholms Stadion fick vara med om det som skulle komma att bli Clarence Clemons sista konsert i Sverige. Sista gången vi fick höra det där fantastiska, episka, magiska, Jungleland-solot.
The Big Man. Har en upplevt denna människa i verkligheten så ifrågasätter en inte Bruce svar på sin egen fråga i minnestalet då Mr.C begravdes:
"How big was The Big Man?
Too fucking big to die."
En lördag i juli, drygt tre år senare, kör jag och brorsan de c:a 50 milen till Göteborg. E Street turnerar igen, nu med Clarence's brorson Jake på sax.
Wrecking Ball. Det är onekligen ett passande namn när konserten är på Ullevi, men stadion hade trots allt hållit för fredagens soldränkta konsert. Lördagens konsert såg dock ut att bli dränkt på ett mer bokstavligt sätt. Jag har aldrig sett så mycket regn på en och samma gång. Vindrutetorkarna gick varma, regnparkas fick nödinhandlas på vägen. Efter att bilen parkerats blev vi stående i en port i runt en halvtimme, för att inte bli helt genomblöta, medan vatten sprutade ur brunnslocken som vore de fontäner. Jag hade nya moccaskor (Du ska till Göteborg och tar på dig moccaskor. Smart du är Sara, verkligen). Planen var att invänta konserten i Nordstan. Efter en del turer med buss, spårvagn (kort tur, eftersom spårvagnsnätet krashade pga regnet), och buss igen, kom vi dit. Stängt. Tyngden av vattnet hade fått taket att ge vika, och hela byggnaden hade nödutrymts. Till slut lyckades vi klämma oss in på en kebaberia, och fick i oss nån sorts middag. Hela eftermiddagen hade jag oroat mig för vad detta skyfall riskerade att leda till. Tänk om de ställer in? Men på twitter skriver Little Steven att "there's something about the thought of fans waiting out in the rain all day that makes us crazy. I feel one for the ages coming on."
Och svaret på frågan i den inledande covern av CCR:s Who'll Stop The Rain känns givet: Bruuuuuuce!
Det är omöjligt att säga vad som var bäst – det här blev helt klart en av de stora. Jag var ju inte där -85, så om den till och med slår det vet jag inte. Men helt klart en 80-talisternas -85. Och jag måste säga att det mycket är Jake Clemons förtjänst. Det är en tung mantel han har att axla, och bokstavligt talat gigantiska skor att fylla, men tusan så bra han gör det!
Bland höjdpunkterna finns
En fantastisk Downbound Train, en personlig favorit. Och de mörka molnen och de kyliga vindarna som fortfarande drar över Göteborg känns som en väldigt passande bakgrund.
We Take Care Of Our Own är grym som arenalåt, när introt drar igång känns den redan som en klassiker.
Att jag skulle börja lipa någon gång under kvällen var inte så oväntat, men jag trodde det skulle dröja till Tenth Avenue. Men så spelar de My City Of Ruins – Are we missin’ anybody? Ja, det gör vi…
Rariteten Frankie är oerhört vacker, och förvandlar Ullevi till ett glittrande hav av mobillampor. Mäktigt.
Ett mycket välbekant intro på munspel, men det låter rätt kasst. Couldn’t have started that song more fucked up, skrattar Bruce. Gör om gör rätt. The River blir sen väldigt rätt.
Ett par nedslag av Roy på pianot och jublet stiger. Because The Night är grym oavsett version, men en stor arena är helt klart var den hör hemma. Och Nils gitarrsolo, damn! Så galet imponerande.
Mot slutet av Waitin’ On A Sunny Day lyfter Bruce upp en liten kille på kanske åtta år på scen som får micken och sjunger som om det var den mest naturliga sak i världen. Han får välförtjänt ett av kvällens största jubel. Och, ja, jag skulle gärna bytt plats med honom…
När Where The Bands Are drar igång stiger ett uppskattande och lätt förvånat jubel. Den är verkligen sanslöst bra och det blir ett rejält drag.
Backstreets – vad ska man säga? Fantastisk. Underbar. Makalös. Take your pick.
Sist i ordinarie set list – även om hela konserten så här mot slutet av europaturnén känns som ett enda långt och fantastiskt encore - är en av favoriterna från Wrecking Ball, Land Of Hope And Dreams, en genial låt som växer ännu mer live.
Bland höjdpunkterna finns
En fantastisk Downbound Train, en personlig favorit. Och de mörka molnen och de kyliga vindarna som fortfarande drar över Göteborg känns som en väldigt passande bakgrund.
We Take Care Of Our Own är grym som arenalåt, när introt drar igång känns den redan som en klassiker.
Att jag skulle börja lipa någon gång under kvällen var inte så oväntat, men jag trodde det skulle dröja till Tenth Avenue. Men så spelar de My City Of Ruins – Are we missin’ anybody? Ja, det gör vi…
Rariteten Frankie är oerhört vacker, och förvandlar Ullevi till ett glittrande hav av mobillampor. Mäktigt.
Ett mycket välbekant intro på munspel, men det låter rätt kasst. Couldn’t have started that song more fucked up, skrattar Bruce. Gör om gör rätt. The River blir sen väldigt rätt.
Ett par nedslag av Roy på pianot och jublet stiger. Because The Night är grym oavsett version, men en stor arena är helt klart var den hör hemma. Och Nils gitarrsolo, damn! Så galet imponerande.
Mot slutet av Waitin’ On A Sunny Day lyfter Bruce upp en liten kille på kanske åtta år på scen som får micken och sjunger som om det var den mest naturliga sak i världen. Han får välförtjänt ett av kvällens största jubel. Och, ja, jag skulle gärna bytt plats med honom…
När Where The Bands Are drar igång stiger ett uppskattande och lätt förvånat jubel. Den är verkligen sanslöst bra och det blir ett rejält drag.
Backstreets – vad ska man säga? Fantastisk. Underbar. Makalös. Take your pick.
Sist i ordinarie set list – även om hela konserten så här mot slutet av europaturnén känns som ett enda långt och fantastiskt encore - är en av favoriterna från Wrecking Ball, Land Of Hope And Dreams, en genial låt som växer ännu mer live.
Kvällens encore består av några av de allra största, bland annat fantastiska versioner av mina favoriter Thunder Road och Dancing In The Dark.
Tenth Avenue Freeze-Out är obligatorisk på den här turnén. Efter bryggan påminner Bruce att ”here’s the important part”. Men det behövs ingen påminnelse. Ullevi ger ifrån sig ett långt och enormt dån för The Big Man och jag lipar lite till.
På Ullevi är Twist And Shout nästan lika obligatorisk, och efter Tenth Avenue tror alla att det är dags, men nej. Istället börjar Bruce prata om vad Sverige betytt för Clarence. Vi har inte spelat den på länge och har inte repat den. Antalet tonarter i introt antyder att han inte överdrev… Men när klockan passerat midnatt, efter mer än tre timmar och 29 låtar, flera med fantastiska saxsolon av Jake; efter den makalösa hyllningen till The Big Man under Tenth Avenue Freeze-Out, är det som att hela Ullevi tänker who the fuck gives a damn? Det är ju Jungleland. Jungleland som få trott någonsin skulle spelas live igen. Och när E Street väl bestämt sig för en tonart blir den minst lika magisk som på Stadion -09, Ullevi badar i ljus och dryga 66 500 backing vocals stämmer in i ”as we take our stand down in Jungleland”. När solot kommer är det uppenbart att även om inte resten av bandet repat så har Jake gjort det tills han äger det. Klockrent.
Konserten slutar med en närmare kvarten lång stadium breaker. Stämningen är euforisk, Twist And Shout blandas med La Bamba, Bruce verkar hög på adrenalin och tycks inte riktigt vilja sluta. När Bruce och bandet till sist gått av scenen, strålkastarna släckts och publiken börjar strömma ut är det uppenbart att Little Steven fick rätt i sin twitter-profetia.
One For The Ages, indeed.
Och jag var där.
______________________________________
*På senare tid har jag kommit på att det är ganska dumt att vara måttfull och förnuftig, i vart fall om en är det hela tiden. Life's too bloody short. Och i ärlighetens namn också alldeles för långt för att levas utan utsvävningar. Därför ska jag i maj gå på inte bara en, utan två konserter på Friends Arena på den förlängda Wrecking Ball-tour. Dessutom ståplats båda konserterna, vilket förnuftet tidigare sagt åt mig att jag inte borde våga. Som T-baneordspråket lyder:
Livsfärligt att luta sig ut.
Senast uppdaterad: 2013-03-02
På Ullevi är Twist And Shout nästan lika obligatorisk, och efter Tenth Avenue tror alla att det är dags, men nej. Istället börjar Bruce prata om vad Sverige betytt för Clarence. Vi har inte spelat den på länge och har inte repat den. Antalet tonarter i introt antyder att han inte överdrev… Men när klockan passerat midnatt, efter mer än tre timmar och 29 låtar, flera med fantastiska saxsolon av Jake; efter den makalösa hyllningen till The Big Man under Tenth Avenue Freeze-Out, är det som att hela Ullevi tänker who the fuck gives a damn? Det är ju Jungleland. Jungleland som få trott någonsin skulle spelas live igen. Och när E Street väl bestämt sig för en tonart blir den minst lika magisk som på Stadion -09, Ullevi badar i ljus och dryga 66 500 backing vocals stämmer in i ”as we take our stand down in Jungleland”. När solot kommer är det uppenbart att även om inte resten av bandet repat så har Jake gjort det tills han äger det. Klockrent.
Konserten slutar med en närmare kvarten lång stadium breaker. Stämningen är euforisk, Twist And Shout blandas med La Bamba, Bruce verkar hög på adrenalin och tycks inte riktigt vilja sluta. När Bruce och bandet till sist gått av scenen, strålkastarna släckts och publiken börjar strömma ut är det uppenbart att Little Steven fick rätt i sin twitter-profetia.
One For The Ages, indeed.
Och jag var där.
 |
| Ullevi 2012-07-28 |
______________________________________
*På senare tid har jag kommit på att det är ganska dumt att vara måttfull och förnuftig, i vart fall om en är det hela tiden. Life's too bloody short. Och i ärlighetens namn också alldeles för långt för att levas utan utsvävningar. Därför ska jag i maj gå på inte bara en, utan två konserter på Friends Arena på den förlängda Wrecking Ball-tour. Dessutom ståplats båda konserterna, vilket förnuftet tidigare sagt åt mig att jag inte borde våga. Som T-baneordspråket lyder:
Liv
Senast uppdaterad: 2013-03-02
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar