♀ Kampen fortsätter ♀

För idag ett år sen skrev jag ett apalångt inlägg, tillika det allra första inlägget, om 8:e mars. Det är ett händelserikt år som gått sen dess, med en hel del upprörande (som det här, och det här exempelvis), mycket glatt (t.ex. detta, och såklart detta), och framför allt massor av feminism. Under det här året har jag fått möta så många underbara människor, som är med i kampen: Nathalie, Maja, Klara, Ulric, Hanna, Fanny, Sandra, Nora, Isabel, Tomas, m.fl. Människor som gör att jag, trots att förra årets inlägg fortfarande är minst lika relevant i år, gör att jag tror - på riktigt - att patriarkatets dagar är räknade. Tusen tack för det hopp ni ger! Tillsammans kommer vi att vinna den här kampen!

Patriarkatkrossande kramar

"Patriarkatet sätter i halsen"

"Det är kul att använda ordet ”könsmaktsordning” i parlamentet - patriarkatet sätter i halsen."

8 mars

Jag tänker ofta inte bara i ord, utan även i bilder, ljud, ibland lukter. Typ som 4D-bio. När jag tänker på datumet den 8 mars så ser jag framför mig ett blodrött datum. Inte rött som i den röd-blåa politiska skalan, även om det nog finns en del stänk av den röda färgen också, utan glänsande blodrött. Det är hett också, det här datumet, som om det glödde. Och ljudet. Det här datumet ljuder av miljoner röster. De viskar, ropar, skriker. En del långt bortifrån, så de nästan inte hörs, andra helt nära. Den 8 mars har också en speciell lukt. Det luktar som när man öppnar en bok som stått orörd i ett bibliotek i hundra år alltmedan dammet lagt sig i ett tjockt lager. Som en berättelse som fallit i glömska. Men lukten av damm och gammalt papper blandas med lukten av knappt torkad trycksvärta - för det är en berättelse som pågår, den uppdateras ständigt.