Den sanning vi vill se

För ett par veckor sedan publicerades i Dagens Nyheter ett öppet brev. Ett brev som kom att delas med, spridas till, läsas av, och framför allt djupt beröra tusentals människor.

Bästa Beatrice Ask.

De är många, berättelserna om hur det kan vara att i Sverige leva som någon som inte ser ut på ett sätt som gör att hen alltid förutsätts prata svenska utan brytning. Jag hade hört flera av dem, och tänkt väldigt mycket på hur rasismen ser ut i Sverige och världen veckorna innan, av flera skäl men bl.a. på grund av REVA. Jag kan nog aldrig mer än empatiskt förstå hur det är. Jag har aldrig fått min egenskap som "svensk" ifrågasatt. Men jag har undrat. Kanske var jag därför extra mottaglig för att nappa på det erbjudande Beatrice Ask fick, att byta skinn och erfarenheter  med Jonas Hassen Khemiri i ett dygn.

Rasprofilering, återigen. Men mest om personlig integritet.

Eller kanske egentligen religionsprofilering i det här fallet. John Knefel skriver idag i Rolling Stone om hur människor drabbas av New York-polisens utbredda övervakning av muslimer. Jag tycker det är fruktansvärt obehagligt när polismakten på detta sätt skiljer ut människor enbart baserat på att de tillhör en viss religiös eller etnisk grupp. Precis som med den svenska polisens metoder för s.k. inre gränskontroll utgör detta en del i en idé om att vissa människor helt enkelt inte "hör hemma". De är alla potentiella förrädare, som inte kan tillåtas samma friheter som "riktiga" invånare.

REVA

Jag var på demonstration i Kungsan igår. Det var, för att uttrycka saken milt, svinkallt. Sådär som Sverige i mars kan vara - snabbt sjunkande temperatur, oförsonliga vindar som drar in fuktig luft från Östersjön, ett tjockt lager av snö som packats till hård is täcker marken. Svinkallt.