För några veckor sedan kom senaste Iusbäraren, där jag i en artikel kritiserar Svea hovrätts dom i målet om den s.k. otrohetskontrollen. Som så många andra, såväl jurister som lekmän, reagerade jag starkt när domen kom. Hur kunde hovrätten komma till slutsatsen att den handling som befunnits styrkt - att föra upp fingrar i en kvinnas underliv - inte utgjorde en sexuell handling? Vad är det egentligen för patriarkal stenålderssyn på sexualitet som hovrätten har? Jag granskade hovrättens skäl, och fann det uppenbart att de inte höll. Jag avslutade artikeln med en förhoppning: Att Högsta domstolen, som meddelat prövningstillstånd i målet, skulle ta oss tillbaka till nutiden.
Idag kom HD:s dom, och jag och större delen av juristvärlden drar en suck av lättnad. På några få rader avfärdar HD hovrättens resonemang:
"Vissa handlingar ska alltid anses ha en påtaglig sexuell prägel. Exempel på sådana handlingar är vaginala, orala och anala samlag. Hit hör även handlingar som att föra in fingrar eller föremål i en kvinnas underliv. Avsikten med handlingen saknar betydelse. En handling av det aktuella slaget är alltid ägnad att kränka den sexuella integriteten, om den utförs utan ett giltigt samtycke.
[Gärningspersonen] har mot [målsägandens] vilja fört upp sina fingrar i hennes underliv. Detta är en sexuell handling. Att [gärningspersonen] inte har haft något sexuellt syfte med handlingen saknar betydelse för den bedömningen."
Att föra in fingrar i en kvinnas underliv är per definition en sexuell handling i lagens mening. Gärningsmannens syfte saknar betydelse. Det borde vara, och är egentligen, helt uppenbart. Det tog mig genomläsning av några sidor av propositionen bakom sexualbrottsreformen 2005 att konstatera. Det är överhuvudtaget inte svårt. Jag är väldigt glad att HD nu klargjort detta, och att det görs på ett så tydligt sätt. Men samtidigt gör det hovrättens dom så mycket mer upprörande. För när juridiken - den i lagtext uttryckta folkviljan - egentligen är så klar, vad är det då som gör att hovrätten trots allt gör en sådan stenålderstolkning?
Svaret stavas P-A-T-R-I-A-R-K-A-T-E-T.
När en kvinnas sexuella integritet på detta sätt underkastas en mans tolkningsföreträde - inte bara vid själva det sexuella övergreppet, utan även i det rättsliga efterspelet - så är det ett tydligt uttryck för patriarkala samhällsstrukturer. Kvinnor existerar i relation till män. Jag är så sjukt trött på det. Så stort tack HD för tydligheten, det känns jävligt bra att ha rätt.
Stort tack också för denna mening, som delvis får sägas vara av obiter dictum-karaktär:
"En handling av det aktuella slaget är alltid ägnad att kränka den sexuella integriteten, om den utförs utan ett giltigt samtycke."
Utan giltigt samtycke. Också detta menar jag är uppenbart: En kränkning av den sexuella integriteten sker så snart en sexuell handling vidtas trots att det inte finns ett fritt givet samtycke. Så ser inte sexualbrottslagstiftningen ut idag. Sådana handlingar är inte kriminaliserade, den sexuella integriteten är inte skyddad. Först om den kränks genom någon form av tvång, eller den utsatta är i ett sådant tillstånd att något tvång inte behövs, har gärningspersonen begått ett brott. Men denna mening, att HD så tydligt ger uttryck för när en kränkning uppkommer, den gör mig glad. Något utrymme för att fälla till ansvar för sexualbrott redan vid avsaknad av samtycke kan inte skapas genom domstolspraxis, men det är glädjande att denna syn på sexualitet börjat få sådant fäste att HD utan omsvep kan göra ett sådant konstaterande. The winds of change liksom.
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar