För någon vecka sedan sa skådespelerskan Susan Sarandon - inte minst känd för den för en feminist ikoniska filmen Thelma & Louise - såhär i en en intervju:
"Would you call yourself a feminist?
I think of myself as a humanist because I think it's less alienating to people who think of feminism as being a load of strident bitches and because you want everyone to have equal pay, equal rights, education and healthcare.
It's a bit of an old-fashioned word. It's used more in a way to minimise you. My daughter [Eva Amurri, from Sarandon's relationship with Italian film director Franco Amurri] who is 28, doesn't even relate to the word "feminist" and she is definitely in control of her decisions and her body."
Uttalandet föranledde igår följande uttalanden av Lynn Beisner i denna krönika:
First, students were telling me that they supported feminist objectives but could not call themselves feminists. I assumed that they were ignorant about what feminism really is and I tried to educate them.
It wasn’t long before I was hearing progressive public figures demurring from the label. It wasn’t hard to understand why they would. After all, people like Rush Limbaugh have done their absolute best to make sure that the word feminist is the other f-bomb and that it evokes the image of a woman so unattractive in spirit and appearance that no one wants to be around her. It is cultural baggage that few progressive politicians can afford to carry.
I remained steadfast even when both of my children told me that they no longer identified as feminists. I was hurt and shocked. My first response was “Where did I got wrong as a mother?” They explained that I had done nothing wrong. They still were strong advocates for gender equality. The label just had too many negative associations for them.
I remember saying something along the lines of “You do remember that your mother is not just a feminist, she is a feminist writer, right?” They informed me that of course they remembered; they just don’t consider me feminist.
That cut to my heart like a knife. “Why?” I asked, trying to keep my voice from getting shrill. My daughter shrugged and said simply, “You are kind.”
I told my children that they were wrong. I am not all that kind, but feminism is all about kindness. I tried to talk to them, but they didn’t want to hear about it. I tried to give them things to read, but they were not interested. It was clear that they saw me as loyal but slightly deluded, and as Sarandon said, terribly old-fashioned. And yet, they were still living their lives according to feminist ideals and both were still advocating for gender equality."
Med anledning av dessa uttalanden så skulle jag vilja göra några. So here goes.
För det första: det ÄR relevant att kalla det feminism. Jag ska inte utveckla det, för det har Michaela Larsson, a.k.a. HEJ BLEKK, redan gjort så himlarns bra här. Läs också Lindy Wests text i Jezebel, om varför misogyni är ett samhällsproblem, medan misandri inte är det. Men kort sagt, i ett samhälle uppbyggt av patriarkala strukturer är en grupp gynnad, en annan missgynnad. Begrepp som humanism och jämställdism förnekar detta.
För det andra: Susan Sarandon är en förebild. Hennes ord får genomslag. Uppenbarligen. Jag har alltid uppfattat henne som någon som inte böjer sig för andras bekvämlighet. Jag hade fel. Att rygga tillbaka för att somliga ger uttryck för att de uppfattar begreppet som alienerande, för att de uppfattar dem som beskriver sig med det begreppet som skräniga satkärringar, och för att ALLA ska ju ha lika rättigheter. Jag förstår det inte. Och förresten,"strident bitches"? Seriöst?
För det tredje: De alternativa begrepp som lanserats håller inte. Jämställdism, jo tack, det låter ju fint så det förslår. Men jämställdhet är ett för snävt begrepp. Feminism och analysen av samhället som i stort patriarkal handlar om mer än det. Dessutom är begreppet redan kapat av antifeminister, vilket Ulrika Good med kort och koncis tydlighet visar här. Men humanism då. Det låter ju jättevackert! Och ja, på många sätt är det vackert. Och nog motsvarar humanismens värderingar på många sätt de som merparten av feminister står för. De motsvarar många av mina värderingar. Säkerligen skriver många feminister även under på humanismens sätt att se på världen, rent av kallar sig humanister. Men humanism är en livsåskådning, av samma karaktär som kristendom, islam, hinduism - men utan gudstro. Det är inte riktigt samma sak. Namnet är redan upptaget skulle en kunna säga. Och jag som kristen skulle aldrig komma på tanken att kalla mig humanist. Här kan en ta reda på mer om humanism.
För det fjärde: Jag är trött på detta konstanta krav på att kvinnor ska göra alla nöjda. Vi ska behaga. Vi ska vara snälla, timida. Not make a fuss. Gud förbjude att någon blir stött av något jag säger. Av hur jag ser ut. Av att jag anser mig ha rätt att ta plats. Av att jag tar problemformuleringsprivilegiet (Nej Aschberg, det är inte ett svårt ord). Tycker du att det är jobbigt att jag kallar mig feminist? Är det besvärligt att jag inte försöker göra alla nöjda, inte vänder ut och in på mig själv för att behaga? Tough luck. Jag är så trött på att sätta hårt mot hårt, jag är så jävla trött på att bli spottad på. Jag tänker inte anpassa mig efter din bekvämlighet. Jag tänker inte låta din okunnighet om ordet feminists historia och utveckling definiera dess innebörd. Och aldrig i helvete att jag kommer låta antifeminister och misogynister som Rush Limbaugh tysta mig eller bestämma vad jag ska kalla mig.
So I'm a bitch you say?
Nah! I'm a gorram feminazgûl and you ain't seen nothin' yet!
 |
| #IMAFEMINISTANDFUCKINGPROUDOFIT |
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar