***SPOILER ALERT*** (om det nu är nån som ännu inte sett den)
Under sommaren såg jag om en gammal tonårsfavorit: 10 orsaker att hata dig.
Den huvudsakliga orsaken till att jag såg den då, för ganska precis ett halvt liv sedan, stavas
Pga hotness. Yup, that simple. Åh vad jag älskade den här filmen. Åh vad jag älskade Julia Stiles, a.k.a. Kat Stratford. Åh vad lite jag förstod om vad den skulle betyda för mig. Såg den säkert 5-6 gånger under tonåren, men nu var det nog minst 5-6 år sedan sist. Nu såg jag den med något vuxnare ögon, med lite mer klarhet. Och det jag såg var en fantastisk film, som jag uppskattar ännu mer nu. Detta är några av orsakerna till att jag älskar den här filmen idag. Hur många de egentligen är är en tolkningsfråga.
Till en början är filmen ganska High School-RomCom formulär 1A. Alla de obligatoriska, förenklade och stereotypa, karaktärerna presenteras. Men en High School-RomCom vars huvudkaraktär efter 6 minuter beskriver Hemingway som en "abusive, alcoholic misogynist", sarkastiskt konstaterar att "in this society, being male and an asshole makes you worthy of our time", och ifrågasätter "the oppressive patriarchal values that dictate our education" och som gör att författare som Plath, Brontë och de Bouvoir förbises - den är inte formulär 1 A.
Den som säger detta är Kat Stratford - en uttalat feministisk karaktär. Det är förvisso inte första gången det finns en "feministisk" karaktär i en High School-film eller serie, men till skillnad från hur det brukar vara så är Kat långt ifrån en straw feminist trope - d.v.s. en "feministisk" karaktär som framställs på ett överdrivet och stereotypt sätt i syfte är att misskreditera feminism och få feminism att framstå som löjligt och onödigt (kolla Anita Sarkeesians, Feminist Frequency, ÜBERBRA video om fenomenet, det tar bara 10 minuter och ditt sätt att betrakta världen kommer att förändras för alltid!!). Ja, Kat är något överdriven och förenklad. Det är alla karaktärer i filmen. Det är svårt att göra en 1,5 timme lång film utan en hel del förenklingar och överdrifter - publiken måste ju snabbt lära känna karaktärerna. Men Kats karaktärs feminism är, om än förenklad, inte löjlig eller onödig. Tvärt om är den seriös och välgrundad. Inte ens särskilt överdriven, utan faktiskt ganska grundläggande. När Kats tämligen rimliga ifrågasättande uttalanden lett till att hon skickats ut från lektionen och studierektorn ska ge henne en åthutning för att hon terroriserat lektionen så fäller Kat en av de bästa kommentarerna jag hört.
Nu är ju det här en High School-RomCom. Självklart ska det vara romantik. Som så väldigt ofta går kärlekshistorien ut på att pojke dejtar flicka av oärliga skäl, pojke blir kär i flicka, flicka får reda på varför pojke dejtade flicka från första början och blir jätteledsen, pojke säger förlåt till flicka, flicka förlåter pojke, THE END.
Men några centrala element skiljer sig från hur det brukar vara. För det brukar ju ofta handla om en tjej som allmänt ses som icke-dejtbar - hon är helt enkelt inte snygg och cool nog. Killen ska typ bevisa att han minsann inte alls är ytlig utan bryr sig om insidan också, genom att gå ut med tjejen - som såklart inget hellre vill. Prom - skolbalen - brukar vara the grande finale. Lagom tills dess så har killen gjort bort sig, tjejen blivit ledsen och sagt tack och hej, killen insett att han fallit för tjejen, och så nämen hoppsan! Så SNYGG hon egentligen var bara hon blev av med de där nördglasögonen, tandställningen, bylsiga kläderna, och ostyriga håret och istället fick på sig en vacker prinsessklänning, en tretimmarsfrisyr, tvåtimmarsmejk och plötsligt på något mirakulöst sätt en perfekt vit tandrad och 20/20 vision. Samtidigt som hon naturligtvis inte alls bryr sig om utseende eller ens fattar hur snygg hon är, för hon är ju så ÄKTA och GENUIN som person, till skillnad från tjejer som bryr sig om sådana saker. Ja och så uttrycker killen sin kärlek och hon förlåter, såklart. Åh så romantiskt. Kort sagt, moralen av historien brukar gå ut på att don't judge a book by its cover för det är klart att alla tjejer kan bli riktiga tjejer, d.v.s. vackra och väna, bara en gör om dem.
Och det är det här jag gillar så med 10TIHAY. För det första att Kat pinpointar det som de flesta tjej-magasin pumpar unga tjejer med, i denna replikväxling:
P: Hey there girly. How you doin'?
K: Sweating like a pig actually and yourself?
P: Now there's a way to get a guy's attention huh?
K: My mission in life. But, obviously I struck your fancy so you see it worked. The world makes sense again.
För det andra, viktigast. Kat är den hon är, Patrick faller för henne. Inte för att hon ändrar sig och ger upp vem hon är under filmens gång. Inte heller faller han för henne TROTS hennes sätt och idéer. Han faller, punkt. Nu säger jag inte att Kat är statisk, hon utvecklas såklart. Men hennes utveckling är högst personlig. Det handlar inte om att hon görs om, utan om att läka och våga. Hon blir inte mindre feminist, hon blir inte vänare och mer behagfull. Hon tar inte mindre plats, ber inte om ursäkt för sig. Kats avståndstagande från andra människor och relationer är inte, så som hennes omgivning i stor utsträckning uppfattar det, en del av hennes åsikter, en del av feminismen. Vilket blir ganska tydligt i t.ex. här replikskiftet:
P: So what's your excuse?
K: For?P: Acting the way we do.
K: I don't like to do what people expect. Why should I live up to other people's expectations instead of my own?
P: So you disappoint them from the start and then you're covered, right?
K: Something like that
P: Then you screwed up.
K: How?
P: You never disappointed me.
Det handlar om att skydda sig. Det effektivaste sättet att undvika att misslyckas är att aldrig sätta sig i en situation där en hade kunnat lyckas. För det är ju svinläskigt att ha något bra inom räckhåll, att tro på något, satsa och ge av sig själv - för då kan en gå miste om det. Och det är framför allt här hennes utveckling sker.
En viktig aspekt av den här filmen är också systrarna Kat och Biancas relation och olikheter. Bianca framstår länge som helt ytlig och ganska löjlig - och Kat uppfattar henne som det. Hon ses ned på. Och det här är något som feministiska rörelser brottats mycket med på senare år. Idéer om frigörelse från patriarkatet som gått ut på att vägra allt som i något avseende är ägnat att tillfredsställa the male gaze - smink, mode etc. Frigörelse från ett ideal som lett till skapandet av ett annat, som är lika påtvingat av de patriarkala strukturerna eftersom det verkar inom det systemet, det har anpassats, utformats efter det systemet. Men inte heller Bianca görs om - utvecklas, men görs inte om. Hon får tycka det är viktigt med skolbalen, hon får bry sig om sitt utseende. Hon är inte mindre äkta och genuin som person för det, inte mindre fri än Kat. Och till slut förstår de varandra, hjälper varandra. Kat och Biancas relation illustrerar så väl vad systerskap egentligen handlar om.
Det finns även några lite mer lättsamma orsaker till att jag älskar 10TIHAY. T.ex. den här scenen, pga hilarious. Fast utan superhjältar då.
I alla fall i Sverige. Lagom kallas det.
Under sommaren såg jag om en gammal tonårsfavorit: 10 orsaker att hata dig.
Den huvudsakliga orsaken till att jag såg den då, för ganska precis ett halvt liv sedan, stavas
Pga hotness. Yup, that simple. Åh vad jag älskade den här filmen. Åh vad jag älskade Julia Stiles, a.k.a. Kat Stratford. Åh vad lite jag förstod om vad den skulle betyda för mig. Såg den säkert 5-6 gånger under tonåren, men nu var det nog minst 5-6 år sedan sist. Nu såg jag den med något vuxnare ögon, med lite mer klarhet. Och det jag såg var en fantastisk film, som jag uppskattar ännu mer nu. Detta är några av orsakerna till att jag älskar den här filmen idag. Hur många de egentligen är är en tolkningsfråga.
Till en början är filmen ganska High School-RomCom formulär 1A. Alla de obligatoriska, förenklade och stereotypa, karaktärerna presenteras. Men en High School-RomCom vars huvudkaraktär efter 6 minuter beskriver Hemingway som en "abusive, alcoholic misogynist", sarkastiskt konstaterar att "in this society, being male and an asshole makes you worthy of our time", och ifrågasätter "the oppressive patriarchal values that dictate our education" och som gör att författare som Plath, Brontë och de Bouvoir förbises - den är inte formulär 1 A.
Den som säger detta är Kat Stratford - en uttalat feministisk karaktär. Det är förvisso inte första gången det finns en "feministisk" karaktär i en High School-film eller serie, men till skillnad från hur det brukar vara så är Kat långt ifrån en straw feminist trope - d.v.s. en "feministisk" karaktär som framställs på ett överdrivet och stereotypt sätt i syfte är att misskreditera feminism och få feminism att framstå som löjligt och onödigt (kolla Anita Sarkeesians, Feminist Frequency, ÜBERBRA video om fenomenet, det tar bara 10 minuter och ditt sätt att betrakta världen kommer att förändras för alltid!!). Ja, Kat är något överdriven och förenklad. Det är alla karaktärer i filmen. Det är svårt att göra en 1,5 timme lång film utan en hel del förenklingar och överdrifter - publiken måste ju snabbt lära känna karaktärerna. Men Kats karaktärs feminism är, om än förenklad, inte löjlig eller onödig. Tvärt om är den seriös och välgrundad. Inte ens särskilt överdriven, utan faktiskt ganska grundläggande. När Kats tämligen rimliga ifrågasättande uttalanden lett till att hon skickats ut från lektionen och studierektorn ska ge henne en åthutning för att hon terroriserat lektionen så fäller Kat en av de bästa kommentarerna jag hört.
"Expressing my opinion is not a terrorist action"Word, liksom.
Nu är ju det här en High School-RomCom. Självklart ska det vara romantik. Som så väldigt ofta går kärlekshistorien ut på att pojke dejtar flicka av oärliga skäl, pojke blir kär i flicka, flicka får reda på varför pojke dejtade flicka från första början och blir jätteledsen, pojke säger förlåt till flicka, flicka förlåter pojke, THE END.
Men några centrala element skiljer sig från hur det brukar vara. För det brukar ju ofta handla om en tjej som allmänt ses som icke-dejtbar - hon är helt enkelt inte snygg och cool nog. Killen ska typ bevisa att han minsann inte alls är ytlig utan bryr sig om insidan också, genom att gå ut med tjejen - som såklart inget hellre vill. Prom - skolbalen - brukar vara the grande finale. Lagom tills dess så har killen gjort bort sig, tjejen blivit ledsen och sagt tack och hej, killen insett att han fallit för tjejen, och så nämen hoppsan! Så SNYGG hon egentligen var bara hon blev av med de där nördglasögonen, tandställningen, bylsiga kläderna, och ostyriga håret och istället fick på sig en vacker prinsessklänning, en tretimmarsfrisyr, tvåtimmarsmejk och plötsligt på något mirakulöst sätt en perfekt vit tandrad och 20/20 vision. Samtidigt som hon naturligtvis inte alls bryr sig om utseende eller ens fattar hur snygg hon är, för hon är ju så ÄKTA och GENUIN som person, till skillnad från tjejer som bryr sig om sådana saker. Ja och så uttrycker killen sin kärlek och hon förlåter, såklart. Åh så romantiskt. Kort sagt, moralen av historien brukar gå ut på att don't judge a book by its cover för det är klart att alla tjejer kan bli riktiga tjejer, d.v.s. vackra och väna, bara en gör om dem.
Och det är det här jag gillar så med 10TIHAY. För det första att Kat pinpointar det som de flesta tjej-magasin pumpar unga tjejer med, i denna replikväxling:
P: Hey there girly. How you doin'?
K: Sweating like a pig actually and yourself?
P: Now there's a way to get a guy's attention huh?
K: My mission in life. But, obviously I struck your fancy so you see it worked. The world makes sense again.
För det andra, viktigast. Kat är den hon är, Patrick faller för henne. Inte för att hon ändrar sig och ger upp vem hon är under filmens gång. Inte heller faller han för henne TROTS hennes sätt och idéer. Han faller, punkt. Nu säger jag inte att Kat är statisk, hon utvecklas såklart. Men hennes utveckling är högst personlig. Det handlar inte om att hon görs om, utan om att läka och våga. Hon blir inte mindre feminist, hon blir inte vänare och mer behagfull. Hon tar inte mindre plats, ber inte om ursäkt för sig. Kats avståndstagande från andra människor och relationer är inte, så som hennes omgivning i stor utsträckning uppfattar det, en del av hennes åsikter, en del av feminismen. Vilket blir ganska tydligt i t.ex. här replikskiftet:
P: So what's your excuse?
K: For?P: Acting the way we do.
K: I don't like to do what people expect. Why should I live up to other people's expectations instead of my own?
P: So you disappoint them from the start and then you're covered, right?
K: Something like that
P: Then you screwed up.
K: How?
P: You never disappointed me.
Det handlar om att skydda sig. Det effektivaste sättet att undvika att misslyckas är att aldrig sätta sig i en situation där en hade kunnat lyckas. För det är ju svinläskigt att ha något bra inom räckhåll, att tro på något, satsa och ge av sig själv - för då kan en gå miste om det. Och det är framför allt här hennes utveckling sker.
En viktig aspekt av den här filmen är också systrarna Kat och Biancas relation och olikheter. Bianca framstår länge som helt ytlig och ganska löjlig - och Kat uppfattar henne som det. Hon ses ned på. Och det här är något som feministiska rörelser brottats mycket med på senare år. Idéer om frigörelse från patriarkatet som gått ut på att vägra allt som i något avseende är ägnat att tillfredsställa the male gaze - smink, mode etc. Frigörelse från ett ideal som lett till skapandet av ett annat, som är lika påtvingat av de patriarkala strukturerna eftersom det verkar inom det systemet, det har anpassats, utformats efter det systemet. Men inte heller Bianca görs om - utvecklas, men görs inte om. Hon får tycka det är viktigt med skolbalen, hon får bry sig om sitt utseende. Hon är inte mindre äkta och genuin som person för det, inte mindre fri än Kat. Och till slut förstår de varandra, hjälper varandra. Kat och Biancas relation illustrerar så väl vad systerskap egentligen handlar om.
Det finns även några lite mer lättsamma orsaker till att jag älskar 10TIHAY. T.ex. den här scenen, pga hilarious. Fast utan superhjältar då.
I alla fall i Sverige. Lagom kallas det.
Även pga den här scenen.
For obvious reasons.
Likaså den här scenen.
Återigen, for obvious reasons.
For obvious reasons.
Återigen, for obvious reasons.
Slutligen. Den här filmen innehåller vad jag vågar påstå är den starkaste och mest äkta scen någonsin i en high school-RomCom. Orsakerna. På mindre än en minut fångar den här scenen, den här versen, den där svinigt jobbiga känslan av kraftlöshet, maktlöshet. Tårarna fanns inte i manus.
I hate the way you talk to me
And the way you cut your hair
I hate the way you drive my car
I hate it when you stare
I hate your big dumb combat boots
And the way you read my mind
I hate you so much it makes me sick
It even makes me rhyme
I hate it, I hate the way you're always right
I hate it when you lie
I hate it when you make me laugh
Even worse when you make me cry
I hate it when you're not around
And the fact that you didn't call
But mostly I hate the way I don't hate you.
Not even close
Not even a little bit
Not even at all.
Inte ens alls.
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar