Bästa Beatrice Ask.
De är många, berättelserna om hur det kan vara att i Sverige leva som någon som inte ser ut på ett sätt som gör att hen alltid förutsätts prata svenska utan brytning. Jag hade hört flera av dem, och tänkt väldigt mycket på hur rasismen ser ut i Sverige och världen veckorna innan, av flera skäl men bl.a. på grund av REVA. Jag kan nog aldrig mer än empatiskt förstå hur det är. Jag har aldrig fått min egenskap som "svensk" ifrågasatt. Men jag har undrat. Kanske var jag därför extra mottaglig för att nappa på det erbjudande Beatrice Ask fick, att byta skinn och erfarenheter med Jonas Hassen Khemiri i ett dygn.
Och jag kunde inte komma ur hans skinn snabbt nog. Jag vill aldrig vara där igen. Ingen ska behöva vara där.
Den inre kampen. Rösten som skriker åt dig: DET HÄR ÄR FEL! Och den andra rösten som stilla, resonligt, säger till dig: Det är kanske dig det handlar om? Är det inte i själva verket ditt eget fel, som övertolkar allting? Rösten som får dig att ifrågasätta vad som är verkligt. Som får dig att tänka: det är bara inbillning.
Jag vet något om det. Om den inre kampen; om den där andra rösten som säger att jag inbillar mig, det är inget fel på mig. Det är såhär för alla människor, det är du som är överkänslig. Den kampen, som gör att det nästan är skönt när det är som värst, när det känns som att jag ska gå av på mitten. För då kan den första rösten nästan triumferande säga till den andra: Där ser du! Det ÄR något fel! Jag vet fortfarande inte vad. Jag kan inte egentligen göra något åt det. Men jag kan vila från detta ständiga ifrågasättande av min egen förmåga att uppfatta verkligheten korrekt. Detta ifrågasättande av min rätt till tolkningsföreträde för min egen tillvaro. Jag blir fri att tänka att det nog var nåt fel alla de andra gångerna också trots allt, fri att se helheten. För nåt jävla knas är det ju faktiskt, uppenbarligen.
Det är inte samma sak förstås, att mer eller mindre vara en SVBK och att vara blatte. Men Jonas beskrivning av denna inre kamp känner jag så väl igen mig i. Jag blev berörd. Just detta att det handlar om små brottstycken, enskilda händelser som, sedda var för sig, inte betyder något. De kan bortförklaras. Men när du sätter alla i ett sammanhang så blir det tydligt. Och de där tillfällena när det är som jävligast, de gör att en spotlight riktas mot dessa brottstycken, gör att de sätts i ett sammanhang, en helhet.
Jasenko Selimovic har också skrivit ett brev i DN, ett svar till Jonas. Han säger att han, precis som jag, provade att kliva in i Jonas skinn ett tag. Han säger att han när han ändå var igång passade på att kliva in i Maria Svelands skinn. I sin muslimske väns skinn. I sin judiske väns skinn. I arbetarens skinn. I bögens skinn. Förakt, förtryck, diskriminering. I Jonas kropp ser Jasenko "ett land uppdelat i grupper, och på andra sidan ett Sverige fullt av rasister, kvinnoförtryckare, islamofober, antisemiter, homofober, folk som föraktar äldre, afrikaner, invandare, arbetsklassen, konstnärer". Han skriver att han ser elaka, själviska människor med endast kränktheten gemensamt. Och han vänder sig emot det han uppfattar som en beskrivning av det svenska samhället som genomgående rasistiskt. För om det är samhället som är rasistiskt, så är det ju meningslöst att jaga individen som bara säger det som alla andra tänker. Individen är endast en droppe i det stora rasistiska havet. Han anser att med en sådan beskrivning kan mer eller mindre alla anses tillhöra någon grupp som på ett eller annat sätt är offer för förtryck. Han säger att det inte får bli en kollektiv anklagelse. Jasenko vill få det att framstå som att när samhället beskrivs som rasistiskt så beskrivs det också som att det antingen är svart eller vitt - ont eller gott.
Han säger att vi ofta väljer den tolkning, det svar, som bekräftar den sanning vi vill se. Jonas, när väktarna håller just dig under uppsikt i skivbutiken så är det du som väljer att tolka det som att det är på grund av ditt utseende, din "ras". När polisen leggar dig, out of the blue, då är det för att du vill se det som rasistiskt som du också tolkar det så. När en människa dör i fyllecell, för att ingen förstod att han sluddrade på grund av hjärnblödning, och inte på grund av att han var packad, då är det ditt eget val att uppfatta det som ett resultat av rasism. Den sanning du vill se. Egentligen vet du inte.
Nej, egentligen vet ingen. Väktarna kanske vakar med hökögon över de flesta som kommer in i deras butik. Polisen kanske bara blundar och pekar, och sen kollar leg på den person som råkade befinna sig just där just då. Kanske skulle samma misstag som kostade en människa livet kunna drabba vem som helst. Ingen vet. Men jag vet att jag aldrig ens funderade på om jag skulle misstänkas försöka sno nåt när jag var tolv år och gick runt och bläddrade bland skivorna på Mega vid Plattan. Inga väktare höll sig konstant i närheten och övervakade mig. Jag vet att jag aldrig har blivit leggad av polisen. Vad som skulle hända om jag drabbades av hjärnblödning och sluddrade, det vet jag inte, jag har aldrig varit i ett sådant hälsotillstånd. Men jag tvivlar på att jag skulle bli lobbad. Att någon, utan att ens reagera på att jag inte luktade alkohol, skulle ifrågasätta mig om jag försökte påtala att jag faktiskt inte dricker alkohol. Alls. Jag vet att jag alltid tagits på allvar när jag haft med polisen att göra.
Jag är så oerhört trött på bortförklaringar. REVA har på många sätt satt spotlight på rasism i Sverige, brottstycken har satts i ett sammanhang. Att vara sex år. Att var tolv år. Att vara femton år. Det går att se helheten. Om något gott kommit av REVA, av den rasprofilering som präglat den inre gränskontrollen (eg. inre utlänningskontroll om en ska vara noga), som utgår ifrån att den som inte ser svensk (eller noga räknat västerländsk) ut endast är här på nåder - vare sig hen har uppehållstillstånd, är medborgare, asylsökande, eller sk. gömd papperslös, så är det just detta. Det är en spotlight på all annan skit som förekommer. Det visar på en helhet, en helhet som gör mig arg, rädd. Det är inte mitt Sverige. Det är inte mitt samhälle. Jag kan inte stå för detta, not in my name! Jag vill inte! Men jag är en del av det.
Ett samhälle är inte antingen det ena eller det andra, antingen fritt från strukturer eller helt och hållet en slav under dem. När ett visst problem belyses betyder det inte att andra förnekas. Eller att det goda förnekas. Så Jasenko, jag säger: Det svenska samhället är rasistiskt. Det svenska samhället är patriarkalt och sexistiskt. Det svenska samhället är islamofobiskt. Det svenska samhället är antisemitiskt. Det svenska samhället är klassföraktande. Det svenska samhället är homofobiskt. Att det också i många avseenden är antirasistiskt, feministiskt, tolerant, öppet, välkomnande, ändrar inte detta. Att den som är förtyckt samtidigt också ofta är förtryckare - det är inte konstigt. Att samhället samtidigt kan vara präglat av ondska och godhet - det är inte konstigt. Att samhället beskrivs som rasistiskt innebär inte att det är meningslöst att "jaga" den enskilde som agerar rasistiskt. Tvärt om är det därför det är så oerhört viktigt att reagera. Så Jasenko, det är inte Jonas sätt att se på världen som är svartvitt, det är ditt.
När strukturella problem reduceras till enstaka dåliga erfarenheter, några "bad apples" som inte är en del av en större helhet, så som Jasenko gör, då är isen tunn. När negativa erfarenheter ursäktas med hypoteser om bråk med chefen, då är isen tunn. När den som ifrågasätter ett beteende, en attityd, möts av "i jämförelse har du fått del av stor generositet, du borde vara tacksam", då är samhället illa ute. Då är allt positivt endast ett resultat av de - i sammanhanget - priviligerades välgörenhet. Då är det inte fråga om jämlikhet och solidaritet, det bottnar inte i en övertygelse om ett gemensamt ansvar, utan i självgodhet. Det är det verkligt rasistiska, patriarkala, förtryckande. Då är godheten skör, och kan lätt brytas ned. Det har hänt förut, och händer om och om igen. Det fruktansvärda återupprepas, det pågår på flera håll just nu. Jag har sagt det förut, men säger det igen: att verkligen lära av historiens misstag, det kräver att vi vågar kalla saker och ting vid deras rätta namn, vågar dra paralleller till det som varit. Till de samhällen vi idag ser tillbaka på och undrar hur fan de kunde tillåta det. Det må ha varit mångdubbelt värre. Men till en början var det de små små stegen, det där lilla som kan bortförklaras som några enstakas idioti. Men det är jobbigt att inse att ens eget samhälle, lika lätt som historiens samhällen, eller för den delen andra samtida samhällen, kan dras in i en utveckling som inte kan stoppas förrän den resulterat i katastrof. Och att en själv är en del av det.
Så ja, vi väljer den sanning vi vill se. Jag väljer att se strukturer och förtryck. Jag väljer den sanning jag vill se. Jag vill se den, för att det är endast då jag kan försöka förändra den. För att jag är övertygad om att vi kan så oerhört mycket bättre än så här. För att 99 and a half won't do.
Från en - som en vän beskrev det - råbarkad antirasist och feminist, god natt och
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar