Då, i september 2003, var jag som mest engagerad i Ung Vänster i Södertälje. Vi var mitt uppe i kampanjen mot EMU, inför folkomröstningen fyra dagar senare. Möten, plakatmålning, demonstrationer. Trots att hon stod på motsatt sida, och trots den debattartikel i DN som hon skrev i en för mig obegriplig allians med Ericssons dåvarande koncernchef Carl Henric Svanberg ett par veckor tidigare, hyste vi alla en stor respekt för Anna Lindh.
Den eftermiddagen låg jag i mitt rum och slötittade på TV, samtidigt som jag pratade i telefon med min UV- och klasskamrat Lisa. Vi pratade om EMU såklart, det var ju bara några dagar kvar. Jag tror vi pratade om frustrationen över att vara för unga för att själva få rösta, det var ett återkommande tema. Plötsligt kom en sån där rullande textremsa högst upp i bild på TV:n. Det stod att utrikesminister Anna Lindh utsatts för en attack inne på NK, och att hon skurits i armen. Jag och Lisa konstaterade att det var skönt att det bara var armen. Vi tänkte att gärningspersonen säkert snabbt hade övermannats av SÄPO-vakter. Vi pratade om att det var så konstigt, vem skulle vilja skada Anna? Vi spekulerade i om det kunde ha något med EMU-kampanjandet att göra, men även om det stundtals varit en hätsk stämning i debatten, även om det var en oerhört viktig fråga, så var den väl knappast sådan att någon skulle få för sig att ta till våld? Det var så konstigt. Vi pratade en stund, och la sedan på.
Efter ett tag byttes texten på den rullande remsan. Nu stod det att hon knivskurits i buken, att hon förts till KS i Solna, och att hon var vid medvetande. Jag blev lite oroligare, men jag kunde inte föreställa mig att det skulle sluta annat än bra. Under kvällen varvades i nyhetssändningarna uppgifter om Anna Lindhs tillstånd med fler och fler uppgifter om hur det kunnat hända. Det blev det allt tydligare att skadorna var allvarliga, och att detta var ett gigantiskt misslyckande för SÄPO:s personskyddsprogram. Ännu ett. Men när jag gick och la mig den kvällen så trodde jag ändå att likheterna med Palme skulle sluta där - hon skulle ju överleva. Hon fick inte dö.
Jag vaknar ganska tidigt på morgonen och slår på TV:n direkt. Presskonferens med läkare. Hon opereras, läget är allvarligt men stabilt. Jag andas ut lite - hon lever. Jag går upp, mamma och jag äter frukost framför TV:n i vardagsrummet. Samma presskonferens rullar om och om igen. Jag inser att den hållits redan nästan två timmar innan jag först såg den - därefter finns inget nytt att rapportera. No news is good news brukar det heta. Jag tror alla anade att det var tvärt om i det här fallet. Efter en stund avbryter sig programledaren Lotta Bouvin. Hon säger att beskedet precis kommit. Utrikesminister Anna Lindh är död.
Sorgen är ofattbar. När jag nu sitter och skriver det här kommer känslan tillbaka, och jag bara gråter. Jag minns journalisterna, som försöker hålla sig till sin roll som objektiva rapportörer, men knappt kan hålla tårarna tillbaka. Jag minns statsminister Göran Perssons presskonferens, där han försöker vara den stadiga, enande regeringschefen som ska ta oss igenom det här. Han lyckas inte hålla tårarna tillbaka. Jag minns hur jag inser att när jag såg den där presskonferensen, när jag drog den där sucken av lättnad över att hon fortfarande levde - då hade hon varit död i en timme.
Resten av morgonen minns jag som att allt gick som mekaniskt. Det gick bara att tänka praktiskt. Jag skulle till Eastmaninstitutet den förmiddagen, pga problem med käklederna. Mamma och jag tog bilen dit. Det finns en flaggstång på Eastmaninstitutet, en sån där som sitter på fasaden. Läkaren som jag skulle träffa hade av någon anledning ansvaret för flaggning, jag tror det var för att de inte var så många där just den dagen så det föll på henne. Det skulle flaggas på halv stång. Jag minns att vi hjälptes åt, med hjälp av mammas almanacka, att ta reda på alla regler om hur exakt det skulle gå till. Den måste hissas i topp först, och sen ska den hissas ner till halv stång. Och den får inte sitta uppe efter solnedgången. Det var regler som kändes väldigt viktiga då. Tänka praktiskt. Ha någon form av kontroll.
På eftermiddagen skulle vi till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Vid flaggstängerna utanför huvudentrén till KS låg en stor hög med blommor, och många människor var samlade där. Vi gick till den lilla blomsteraffären vid KS, som var överfull med människor, inte dimensionerad för sorgen efter ett statsråds död. Vi köpte vita rosor. De röda var slut.
Det finns så mycket jag skulle vilja säga om Anna Lindh. Hon har gjort ett stort avtryck i mitt liv. Hon var en oerhört viktig förebild, inte minst för oss unga tjejer som hade så mycket åsikter, idéer, driv och vilja till att göra världen bättre. Vi som ständigt - i media, i våra klassrum, i vår sociala och politiska omgivning, i vår vardag - såväl subtilt och outtalat som uppenbart och uttryckligt hölls tillbaka. Vi som tystades, hindrades från att ta plats och höja vår röst. Hon var ett av de absolut tydligaste exemplen på att vi, unga tjejer, vi har rätt att kräva vår plats. Vi har rätt att kräva samma rätt att tycka, samma rätt till inflytande, till samhällspositioner. Kräva samma rätt till det offentliga utrymmet. Kräva vår rätt till samma ljudnivå.
Hon var på något sätt så självklar i sin roll. Och även om det inte var officiellt så visste alla förstås att hon skulle efterträda Göran Persson. Hon skulle bli den första kvinnan på ordförandeposten i det socialdemokratiska arbetarpartiet, precis som hon hade blivit det för SSU. Hon skulle bli den första kvinnan att titulera sig "Sveriges statsminister". Även om jag är övertygad om att huvuddelen av den betydelse som kön tillmäts i samhället är konstruerad, och det därför i de flesta sammanhang är helt onödigt att göra skillnad på kvinnor och män, så är det i högsta grad betydelsefullt och långt ifrån onödigt i det här sammanhanget. Synlig representation och faktiskt inflytande. Det går inte att nog poängtera vikten av dessa faktorer för utvecklingen av samhället till ett post-patriarkalt sådant. Därför betonar jag det. Det var sannerligen hög tid att bryta den manliga dominansen på svenska maktpositioner. Att Anna Lindh så självklart skulle inta den allra främsta posten vad gäller representation och inflytande, inte på grund av att hon var kvinna, utan på grund av hela den person hon var - det var stort.
Det går såklart aldrig att veta, men jag tror att mycket hade sett annorlunda, bättre, ut idag om Anna Lindh hade fått chansen att fortsätta sitt arbete. Men trots att socialismen, feminismen, antifascismen, freden och solidariteten drabbades av en fruktansvärd förlust den höstdagen, så gav Anna Lindh under sitt korta liv dem mer än vad många människor ens förmår drömma om.
Anna, du var, är och förblir en stor inspiration för mig. Tack för ditt stora mod och engagemang!
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar