Jag hade förmånen att få se honom spela live med Bruce och E Street vid två tillfällen, på Olympiastadion i Helsingfors i juli 2008, och på Stockholms stadion i juni 2009 - det som kom att bli hans sista konsert på svensk mark. Han var en fascinerande människa och musiker. Få kan som han förmedla sådan känsla genom en saxofon. En rad i låten Thunder Road lyder "well I got this guitar and I learned how to make it talk". Clarence hade sin sax - och han fick den att sjunga. Det går rakt in i hjärtat och griper tag. När han dog tog det hårdare på mig än jag skulle ha trott - jag kände honom trots allt inte. Men musiken har betytt så mycket för mig, blivit en del av mig, så trots att jag inte kände honom blev det i hög grad personlig sorg. Den musik som jag tagit till i glädje, sorg, ilska, upprymdhet, frustration, lycka - som funkat oavsett känsla - kunde jag inte lyssna på på flera veckor. Som Bruce sa i sitt minnestal, The Big Man var för stor för att dö. Men om det är något som blivit tydligt under de år som gått, så är det att det är helt sant. För i någon mening lever han vidare - i inspelningarna som är så levande, i Bruce och E Streets outtröttlighet, i den nya maffiga blåssektionen med Jake Clemons i spetsen, i de dånande hyllningarna till tonerna av Tenth Avenue på arenor runt om i världen. I fansens hjärtan.
To fucking big to die. Damn right.
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar