Innan konserten undrade jag lite hur den någonsin skulle kunna mäta sig med sommarens. Den som skrivit in sig i historieböckerna som en helt legendarisk konsert. Jag var faktiskt ganska nervös.
We Take Care of Our Own som öppnar är inte precis nån överraskning - men den har en grym puls och jag älskar den, så för min del är förutsägbarheten inget problem. När det välbekanta munspelsintrot till The Promised Land drar igång är det uppenbart uppskattat. Det är få som inte sjunger med i refrängen :-)
We Take Care of Our Own som öppnar är inte precis nån överraskning - men den har en grym puls och jag älskar den, så för min del är förutsägbarheten inget problem. När det välbekanta munspelsintrot till The Promised Land drar igång är det uppenbart uppskattat. Det är få som inte sjunger med i refrängen :-)
Betydelsen av Bruce the Preacher Mans löfte att we're gonna make somethin' outta nothin', outta this empty room! inför härliga Spirit in the Night, får snart en ny dimension. När Spirit klingat ut börjar Bruce prata om relationen till Stockholm, en av de första städer utanför USA som E Street besökte. Om hur de om och om igen kommer tillbaka. Om hur han suttit på sitt hotellrum och funderat på hur han kan ge tillbaka. I wanna surprise 'em. Och så säger han att han vill spela the record that brought us here. Jag tror han säger fel. Att det är Born To Run han pratar om är givet, men han kan ju inte mena skivan, utan låten. Men...
We're gonna play Born To Run. From start....to finish!
Det tar ett tag innan Bruce kommer igång med publikönskningen Mountain of Love - så länge sen han spelade den att han måste ta ut den på gitarren först. Extranumren fortsätter betydligt mer välbekant: en radda från den sanslöst framgångsrika plattan Born in the U.S.A., först titelspåret, sen Glory Days, Bobby Jean, och givna Dancing in the Dark under vilken en lyckligt lottad tjej ur publiken bjöds upp på scen för att spela gitarr med Bruce. Om jag ville vara henne? Damn right! När arenakrossaren Twist and Shout avslutar kan jag konstatera att Bruce i denna konsert, om än inte bräckt det han åstadkom på Ullevi i juli, i vart fall kommit närmre än vad jag nånsin vågat tro.
Imorgon väntar min sjätte Bruce-konsert. Med tanke på att förra lördagens konsert bjöd på hela Darkness-plattan (men jag är inte bitter...) så har jag hela veckan funderat på vilken skiva som kommer spelas from start to finish imorgon. Det spekuleras mycket om Born in the USA, som ju är en av de riktigt centrala. Men jag skulle inte heller bli förvånad om det blev Greetings. Jag vågar dock inte hoppas på The River - förvisso spelar Bruce oftast omkring 30 låtar per konsert, men jag tvivlar på att han viger 20 av dem åt ett enskilt album. Men det lär visa sig, kanske har han en helt annan överraskning att bjuda på. Hur som helst, i det här läget kan det inte bli annat än fantastiskt!
XOXO
Jag tror jag smäller av! Ger ifrån mig nåt hög-pitchigt ljud, med ett leende som skulle göra cheshire-katten avundsjuk, utbyter en blick som säger "händer detta på riktigt?" med Kim och Josse, samtidigt som bland annat dessa viktiga insikter flashar för mitt inre:
1. Tenth Avenue Freeze-Out kommer att spelas. En hyllning av Clarence Clemons i ren och skär rock n' roll, som sig bör. How big was The Big Man? To fucking big to die...
2. She's the One kommer att spelas. En av mina absoluta favoriter, och den är så sjukt bra på arena!
3. Jungleland kommer att spelas. Denna fantastiska, episka, tragiska berättelse om kärlek, drömmar, våld och förlust. Låtarnas låt. Den som inte spelades på över ett och ett halvt år, och som jag när jag och brorsan begav oss till Göteborg i somras inte kunde föreställa mig att jag skulle få höra live igen. Som den sommarnatten, efter en makalös hyllning till Mr. C i vad som redan var en legendarisk konsert, helt oplanerat och oerhört känsloladdat ändå spelades. Och med ett sax-solo av Jake som fick mig att gå som på moln i veckor efteråt.
Först en god bit in på Thunder Road börjar jag förstå att jag faktiskt får vara med om detta. Bruce och bandet är uppenbart roade över att ha lyckats överraska publiken så, och det märks att de har kul. Och det är helt fantastiskt! Obeskrivligt. Känslosamt. Med denna skiva som innebar genombrottet, såhär nästan fyrtio år senare, görs uppenbar såväl den glöd och glädje som fortfarande finns hos Bruce, bandet, publiken, liksom den frånvaro som tiden fört med sig: Danny, Terry, Clarence. Men framför allt detta: Vägran att låta Jungleland förverkligas, vägran att ge upp drömmen, att stå tillbaka och låta allt vara. Jakes helt fantastiska, ömsinta, Junglelandsolo om något visar detta.
Resten av konserten är som iceing on the cake. Fantastiskt fiolspel av grymma Suzie Tyrell i framför allt Seeger Sessionslåten Pay Me My Money Down. Älskar hoppfulla och uppfordrande The Rising. Givetvis också Badlands, denna knivskarpa samhällsanalys paketerad i röjig rock. Land of Hope and Dreams är verkligen genial, och så himla stark på arena.
Resten av konserten är som iceing on the cake. Fantastiskt fiolspel av grymma Suzie Tyrell i framför allt Seeger Sessionslåten Pay Me My Money Down. Älskar hoppfulla och uppfordrande The Rising. Givetvis också Badlands, denna knivskarpa samhällsanalys paketerad i röjig rock. Land of Hope and Dreams är verkligen genial, och så himla stark på arena.
Det tar ett tag innan Bruce kommer igång med publikönskningen Mountain of Love - så länge sen han spelade den att han måste ta ut den på gitarren först. Extranumren fortsätter betydligt mer välbekant: en radda från den sanslöst framgångsrika plattan Born in the U.S.A., först titelspåret, sen Glory Days, Bobby Jean, och givna Dancing in the Dark under vilken en lyckligt lottad tjej ur publiken bjöds upp på scen för att spela gitarr med Bruce. Om jag ville vara henne? Damn right! När arenakrossaren Twist and Shout avslutar kan jag konstatera att Bruce i denna konsert, om än inte bräckt det han åstadkom på Ullevi i juli, i vart fall kommit närmre än vad jag nånsin vågat tro.
Imorgon väntar min sjätte Bruce-konsert. Med tanke på att förra lördagens konsert bjöd på hela Darkness-plattan (men jag är inte bitter...) så har jag hela veckan funderat på vilken skiva som kommer spelas from start to finish imorgon. Det spekuleras mycket om Born in the USA, som ju är en av de riktigt centrala. Men jag skulle inte heller bli förvånad om det blev Greetings. Jag vågar dock inte hoppas på The River - förvisso spelar Bruce oftast omkring 30 låtar per konsert, men jag tvivlar på att han viger 20 av dem åt ett enskilt album. Men det lär visa sig, kanske har han en helt annan överraskning att bjuda på. Hur som helst, i det här läget kan det inte bli annat än fantastiskt!
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar